Lost souls

...det är lätt att förblindas av allt det stora, förförelsen av det människan är kapabel att skapa. I skyskraporna på Wall Street sitter de som är övertygade om att just dom är de som för allting framåt, till den eviga lyckan och där var och en är sin egen lyckans smed. I Amerika, möjligheterna och framtidens land finns inga drömmar som är för stora...

Här nere där gatorna stinker av skit och urin, långt ifrån blänket från de glasade fasaderna där de som tror sig förbättra världen, råder en annan verklighet. Den verkliga verkligheten. Där människor som en gång bar dom storslagna drömmarna i sina hjärtan nu är spillror som lever tillsammans med kackerlackor och råttor och delar på det som finns att äta i soptunnor...

Jag tar fram min dyra kamera och skjuter. Skyldig skjuter jag den gamla damen och förevigar och sparar hennes krossade värdighet som ett svartvitt fotografi och som ett bevis på att hur höga skyskrapor vi än lyckas bygga är det bara ett högre och längre avstånd från den verkliga verkligheten som råder här nere...

Det finns statistik som visar på att vi har det bättre nu. Jag är tveksam till det för vad är bättre? Att alla människor som lever i det vi kallar den fria världen har satt sig själva och sina efterkommande i skuld, skuld till de som sitter i skyskraporna och för världen framåt. Är det en bra och bättre tillvaro?

Finanskrisen har satt sina spår tydligare här än kanske någon annanstans. När systemet fallerar, du blir av med jobbet och inte längre är kreditvärdig de som sitter i skyskraporna kasseras du som den produktiva enhet i systemet du är och marknaden letar nya affärsmodeller att föra den inglasade verkligheten framåt...

På Wall Street handplockas de smartaste hjärnorna direkt från universiteten för att med matematiska modeller räkna hem den amerikanska drömmen. Optioner, terminer, futurer, warranter och swappar är fiktiva siffror på dataskärmar utan reell substans och miljarder dollar byter ägare på mindre än en nanosekund och när någon gjort det stora klippet har en annan förlorat för så ser den ut kapitalismen, för att vinna måste någon förlora...

Tänk om alla de begåvningar från universiteten som lockas till Wall Street och de snabba pengarna istället användes för att göra resan för den stora massan till en bättre resa och inte bara tillgodose den ynka procent som har mer tillgångar än resten av oss tillsammans. Då skulle jag tro på statistik som talar om att vi fått det bättre...

Penn Station, vid Madison Square Garden, när mörkret faller samlas spillrorna av mänsklig avkomma och de får en fristad för natten. När morgonen åter gryr över Manhattan har de som överlevt ännu en dag att överleva i the greatest city in the world. Mannen som låg i tunnelbanan hela veckan jag var där var borta dagen jag checkade ut från hotellet. Kanske lever han fortfarande eller så var han bara en av alla lost souls som till slut släppte taget... 

People...

New York Stories, Manhattan...

...på Manhattan är du ensam tillsammans med en miljon andra ensamma. På en ö där drömmarna är lika stora som husen är höga tänder människorna sina lampor strax under himlarna och tittar ut genom fönstren. Överallt rörelse och läten. Dygnet runt, året om. Det pyser ur marken och den skälver när tunnelbanan kränger till under Bleecker Street på väg ut mot Brooklyn. En man som inte tänder några lampor längre och vars drömmar tog slut för länge sen ber om pengar till en kaffe och flyttar om sina pappkartonger där hans hem är för stunden. På Prince Street har ett galleri öppet hela natten och managern talar om free shipping till Sverige men jag går tomhänt ut därifrån. Kullerstensgatorna i SoHo blänker från lamporna som lyser från dom stora skylfönstren och därinne packas nya varor upp som ska säljas nästa dag...

Fötterna börjar värka efter en hel dags vandring. Uppe vid Washington Square sitter några och jammar, en pantominperformer försöker fånga min uppmärksamhet men jag har aldrig gillat såna utan flackar med blicken och ökar stegen därifrån. Empire State Building ståtar majestätiskt långt därborta och ikväll färgas den röd och blå, klockan tolv släcks lamporna däruppe. Tar en taxi på 5:e avenyn upp till 32:a gatan där hotellet ligger. Ännu en dag där allt är inget och inget är allt och imorgon vaknar Manhattan upp till en ny dag och allting börjar om igen. Släcker lampan och somnar in, ensam tillsammans med en miljon andra ensamma...

New York Stories, God Bless America...

...han hade suttit där hela veckan, utanför McDonalds mellan 33:e och 34:e gatan. Mittemot Madison Square Garden. Ett strategiskt ställe. Turisterna vällde in och vällde ut genom svängdörrarna på Pennsylvania Hotel där även vi var stationerade. Jag försökte få ögonkontakt med mannen utanför McDonalds hela veckan men ögonen var tomma. Han satt i rullstol...

Näst sista dagen i New York var det dags att fylla upp det sista på minneskortet i kameran. En taxi upp till hörnet på 59:e och 5:e avenyn för att få en bra bild på Apple's nya butik. En stor glaskub som det skulle kunna bli snygga bilder av. Bilderna blev kass och nitiska vakter utanför sa att det var förbjudet att fotografera med stativ och då blev det hela ganska meningslöst eftersom det var mörkt och klockan var tolv på natten. General Motors har sitt huvudkontor alldeles bredvid och efter 9/11 så är det av säkerhetsskäl inte tillåtet att fota där...

Vi började trampa neråt mot meckat. Times Square. Alla neonälskares paradis. Det var fleet week den här helgen och hela Times var fullt av överförfriskade sjömän. Tog några bilder men inga riktigt bra. Vi gick tillbaka mot hotellet igen, de andra gick upp på rummet jag vände tillbaka mot McDonalds för två cheeseburgare. Klockan var halv två på natten och där satt han, ögonen var lika tomma som under veckan och jag gick förbi honom och från hans mun kom "do you have some change sir". Jag gick förbi som jag gått förbi alla andra under de nio dagar jag varit där. Inne på McDonalds skulle jag beställa mina två cheeseburgare. Beställde fyra.

Utanför plockade jag ur två cheeseburgare ur påsen och gav till mannen med dom tomma ögonen. "Here you have" sa jag och tänkte börja gå tillbaka till hotellet. "Hey man, I really appreciate it", "Sir, where you from" sa han och hans ögon såg lite livfullare ut. I'm from Sweden sa jag och han sa "yeah nice", förmodligen utan att veta var Sverige ligger nånstans. Vi pratade lite och det märktes att han ville ha sällskap. Jag frågade hur det var och att jag sett honom hela veckan. Han sa att han bodde där, hemlös. Krigsveteran. Han var med i det första gulfkriget, det 1991, och när han kom hem hade han inget jobb, ingen familj och det började snabbt gå utför. Jag frågade om han blev skadad under kriget eftersom han satt i rullstol och han log mot mig och sa att det ger mer pengar om man sitter i rullstol. Folk tycker lite mer synd om mig då och himlade med ögonen och såg lite skamsen ut...

I tell ya man, det här landet kommer gå under, believe me. Jag gav mitt liv för det här landet och se vad det gav mig. Jag har bott bland råttor och skit i femton år nu. I can't take it anymore. Jag kommer dö så här. Jag satte mig ner bredvid honom på trappkanten och vi började äta på våra cheeseburgare. Jag var tjugosju år när jag åkte till Irak sa han. Jag trodde på allt det Amerika stod för, jag ville hjälpa folket i Irak. Vi fick inte tag i honom då men nu är han borta och se vad som hänt. Det har bara blivit värre. Han var övertygad om att Al Qaida skulle göra fler attacker mot landet och förmodligen mot New York. De försökte redan 1993 och 9/11 lyckades de nog över förväntan sa han. Dom kommer spränga stan, antingen med nån dirty bomb och det kommer bli katastrof. Vi kommer aldrig kunna vinna det här, bara förlora och för mig personligen spelar det ingen roll längre. Jag dog redan 1991 och den här administrationen sucks man...we are doomed. God bless America...

Jag satt bredvid honom och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ville inte gå in på storpolitik med honom men på ett sätt trodde jag honom. De kommer försöka igen och New York är nog deras första val och man kan bara hoppas att skadan inte blir domedagskatastrofisk. Vi började småprata lite istället och han hade en önskan om att nångång besöka The Garden mittemot, titta på en Rangersmatch, gå och ta en öl efteråt men han trodde nog inte riktigt på det själv. Han vet inte ens om han lever nästa dag. Jag kunde inte rädda honom och förmodligen kan han inte rädda sig själv. Systemet har kastat ut honom på gatan och bestämmer han sig för att resa sig och gå från den där rullstolen så kanske han klarar sig..

Jag reste mig upp och sa att jag skulle gå tillbaka till hotellet, vi skakade hand och han sa "take care man". Take care sa jag och gick därifrån. På hotellrummet for tankarna fram och tillbaka och jag tänkte aldrig på att fråga vad han heter. Jag gör det imorgon när vi checkar ut men nästa dag var han inte där...

New York Stories, The Greatest City in...

...the world. Well, jag åker ju hit en gång per år numer och någonting måste det vara som lockar. Gillar man stanken av sura kloaker, feta gangsterråttor som går balansgång på strömskenorna i tunnelbanan vid Union Square, uteliggare som strategiskt ligger längs turiststråken. Uteliggare som inte längre bryr sig om att ligga strategiskt vid turiststråken. Att bli grundlurad på en tjugofemdollarsfrukost på Lindy's, exklusive dricksen, att se bergen av sopor som kantar gator och avenyer framåt kvällen, att se två tatuerade hells angelsbiffar med solglasögon, mitt i natten, plocka upp soporna och kasta in dom med en hand i sina dumpsters, då kanske New York är the place to be...världens kanske skitigaste och mest ingrodda stad...

I passkontrollen på Newarks flygplats satt en ganska trött kontrollant med en stor pistol i hölstret och gjorde det han alltid gör när ett plan kommer lastat. Frågar vad jag har här att göra och vad jag gör for living. Första gången jag var här sa jag att jag var arbetslös och höll knappt på att komma in i landet. Nu är jag musician. Då går det lättare... Den här gången frågade kontrollanten "Do you remember me?" och jag svarade "ehh..no should i?", det visade sig vara samma kille som stämplade mitt pass förra året och han skrattade och log att han minsann inte kom ihåg mig heller. Enjoy your stay here sa han och jag blev lättad när fingeravtrycket visade ok...

Taxifärden in mot Manhattan skulle kunna vara en åkattraktion på vilket tivoli som helst. Det är som att sitta i ett dataspel och vara en levande kryssningsmissil där chaffisen korsar filer som om han hade jagis av ryska MIG-29:or och alla som inte flyttar på sig eller som visar minsta tveksamhet får veta högljutt att de är fan från fucking New Jersey. Det är två mil in till Manhattan från flygplatsen och miljöerna är minst sagt skitiga. Träsk där det säkert ligger en och annan som inte betalade i tid. Övergivna hus, utbrända och nedlagda fabriker och sopor sopor och sopor till förbannelse längs vägarna...

På väg ner i Hollandtunneln blir dom gula lamporna längs dom smutsiga kaklade väggarna ett streck om man kisar med ögonen och långt därborta tornar ljuset upp sig och plötsligt är man mitt i alltihop. Vindrutan där framme blir filmduken och jag är huvudrollsinnehavaren i min egen film tio dagar framåt. Det tar några dagar att vänja in sig i allt det hysteriska som omger en. Alla kör sitt eget race här men har ändå en vänlig attityd för utan vänlighet skulle den här stan kollapsa på en sekund. Det bor dryga enochenhalvmiljon på Manhattan och hur många som kommer in och jobbar varje dag vet jag inte men det är trångt. Överallt. Brandbilar rycker ständigt ut och polisbilarna med sina leksakssirener ska fram, likaså ambulanserna. Mittemellan ska taxibilar, cykelbud, transporter av alla slag, bussar och vi vanliga fotgängare ta oss fram. I rytmen som måste följas annars blir det kaos. Det finns inte tid att filosofera i en korsning som hemma utan det är framåt som gäller. Annars får du fingret eller får veta att du är från fucking New Jersey...

Hotellrummet på elfte våningen är okej, fönstret mot en innergård och man måste stoppa ut huvudet för att se himlen. Förra året var det Donald Rumsfeld och hans långa näsa som var nyheten på CNN, i år var det bensinpriset som skenar iväg. Mellan nyhetsinslagen är det minst femtioelva reklaminslag och det är uteslutande reklam för bilar. Amerikanska chevor och dodgar som slukar hur mycket bensin som helst och man undrar hur de amerikanska biljättarna tänker när japanerna tillverkar billigare, bättre och energisnålare bensin och hybridbilar... Hmm...och Iran står nog på tur verkar det som...

En sedvanlig strawberry daiquiri på Macy's och sen kan filmen börja rulla. Trots misär och elände faktiskt överallt man ser så är det stan att vara i. Det finns något till var och en och det spelar ingen roll hur du är eller hur du ser ut. Det är ingen som bryr sig iallafall. Bra eller dåligt vet jag inte. Att äta en trerätters i Little Italy på trottoaren och det är tjugosjugrader varmt då är livet lätt att leva, med pengar på fickan förstås. Att gå strandpromenaden i Brooklyn Heights, rigga upp kameran och ta nattfoton på skylinen är fint. På Astors Theatre spelade Blue Man Group och det var en fantastisk show där hela publiken var en del av föreställningen. Att stå högst uppe i The Rock och se ut över hela Manhattan och förstå att det är människor som byggt alltihop är en häftig känsla. Människor med olika livshistorier har byggt allt det här åt mig så att jag kan ta del av det och återvända gång på gång och ändå, trots skiten överallt och gangsterråttorna på Union Square, alla trashankar, att bli lurad då och då så är det ändå The Greatest City in The World...

New York Stories, Harlem...

...det är tidig söndagsmorgon och vi tar buss M7 vid Broadway. Vi har bestämt oss för att besöka Harlem och en riktigt gospelgudstjänst. En sån som man ser på film. Allt är som på film i New York. Trafiken är lugn, med New York-mått mätt, och vi åker upp mot Central Park, längs upper West Side och husen börjar bli lägre och lägre. Vi kliver av på 123:e gatan i Harlem, går längs Frederick Douglass Boulevard och ända upp till 127:e. Vi är lite tidiga. Gudstjänsten börjar inte förrän klockan elva och där står vi, fyra vita turister i tillvaron, med slafsiga kläder medan fler och fler uppklädda locals börjar strömma till.

Vi kliver in i kyrkan och ser genast blickarna mot oss men det är inga konstiga blickar utan välkomnande. En gammal dam som likagärna kunde varit min mormor, om hon inte var färgad förstås, tar våra händer och säger att det var trevligt att vi hittat hit. En mikrofon i handen och vi ska säga våra namn och var vi kommer ifrån. "My name is Peter, I'm from Sweden". "Welcome Peter" ekar det i hela kyrkan och jag sätter mig ner, spänd på vad som ska hända. En äldre, ganska liten, dam börjar sjunga. Till en början ganska lågt och finstämt men efter ett tag stegras alltihop och hela församlingen med orkester är igång, och det svänger, jävlar vad det svänger. En liten flicka, kanske tolv-tretton år börjar sen sjunga R Kelly's låt I Believe I Can Fly. Jag har aldrig gillat R Kelly och absolut inte den låten men när hon sjunger den får den en helt annan mening och innebörd. Ståpäls.

En annan liten tjej som verkar lite blyg ställer sig vid sidan, i en talarstol, greppar mikrofonen lite nervöst och börjar sjunga en låt jag inte känner igen. Med stakande röst sjunger hon och allt eftersom börjar hon ta i lite mer och damerna i kyrkan anar vartåt det hela ska ta vägen och skriker "Oh yeah" lite om vartannat. Flickan blundar och tar i ända från magen och det brister för henne och tårarna rinner från hennes ögon. Tårar rinner från mina ögon med. Kören ställer sig upp och sjunger med, bandet kommer in och pastorn sjunger och nu står håret på hela kroppen.

Efter en timme kommer en pastor som tydligen inte är från församlingen och ställer sig upp. Han ska ha nån slags predikan. I mina ögon är det totalshow. Jag får höra av en pastor i Harlem vad hela livet går ut på och det jag alltid har vetat får jag bekräftat och den väg jag började på en gång för länge sedan ska jag fortsätta gå, även om tvivlet alltid kommer göra mig följe, men att ändra kurs och gå andra steg när inte hjärtat är med är en farlig väg att gå. I en timme säger han saker som får mig att bli skakig i hela kroppen, tårarna kan inte hejdas och den svenska självbehärskande kontrollen får sig en rejäl knäck. Det är bara att ge efter. Bortsett från hela den här gudsgrejen som är mig totalt främmande och som han mycket skickligt håller på ett sidospår samtidigt som han talar om vad som är viktigt här i livet lägger han ut trådar i hela sitt "tal" och som han otroligt bra syr ihop på slutet.

Efter dryga två timmar är gudstjänsten slut. Jag är helt slut. Den gamla damen som välkomnade oss och som la sin varma hand om min sa att vi är välkomna närhelst vi vill och hon menar det verkligen. Två timmar av hopp om någonting annat och en bättre tillvaro att vistas i är slut och vi tar tunnelbanan tillbaka till den andra verkligheten, de andra de går hem till sitt i Harlem...